Gunga
Idag firar jag och Sigfrid ett och ett halvt år! Helt underbart!
Tyvärr var han tvungen att åka redan vid 13.30 idag, vilket var lite tråkigt. Jag blev såklart ledsen, inte för att han åkte så tidigt eller för dagens skull utan för att han åkte över huvud taget (alltså hade jag blivit ledsen även 17.34/20.45 ikväll om han hade åkt med tåget då). Han betyder så otroligt mycket för mig och jag saknar alltid honom så mycket när jag inte får vara nära honom!
Vädret är i alla fall underbart idag, solen skiner och massa energi i luften, så jag tog min mp3a, tog på mig jacka och skor och begav mig ut. Allt var så vackert, jag saknade honom så mycket och var så trött, så jag satte mig en stund på en sten och grät. Man behöver göra det ibland för att släppa ut saker som sitter i en och tynger. Efteråt kändes livet bättre och jag gick till den gamla lekplatsen "indianbyn" och satte mig på en gunga. Började försiktigt gunga fram och tillbaka och njöt av solen och musiken. Men sen for något i mig och jag gungade så högt jag kunde!
Fortare och fortare, högre och högre tills jag med jämna mellanrum svävade en stund innan gravitationen slog tillbaka och man åkte nedåt igen. Kom att tänka på en seriestripp som jag läste för ett tag sen:
Det var verkligen så det kändes och jag fortsatte och fortsatte, men sen blev det som när man var yngre och tillslut slog kedjorna till mig hårt på armarna när de sträcktes igen efter en härlig stund av tyngdlöshet.
Betydligt lättare om sinnet vandrade jag hem igen =)
Men saknar Sigfrid väldigt väldigt mycket ändå! ♥
Funderade lite under min promenad och kom fram till att jag är väldigt långt i från vuxen, men att jag ändå var betydligt mer äldre på många sätt nu än vad jag trodde. Skapar mer och mer mitt eget liv...
Funderade även på saker som jag gjorde mycket förut som inte funkar längre. Tex har jag inte skrivit en låt på över ett år, det går bara inte. Dikter och poesi fungerar ibland, men sorg och ensamhet (som är det som skriver musiken) är inte längre en speciellt stor del av mitt sinne. Jag är trygg, oftast glad och aldrig, aldrig ensam. Det sista är något jag har förstått det senaste året. Hur långt bort en person än är, så finns de alltid där om man behöver dem.
Hade för övrigt en mycket trevlig fest igår! Skoj att träffa alla vänner igen och ha en mysig hemmakväll med alla.
Nu ska jag gå och plugga lite biologi, har trots allt biologiprov på onsdag.
Kram på er alla!
//Lovisa
Tyvärr var han tvungen att åka redan vid 13.30 idag, vilket var lite tråkigt. Jag blev såklart ledsen, inte för att han åkte så tidigt eller för dagens skull utan för att han åkte över huvud taget (alltså hade jag blivit ledsen även 17.34/20.45 ikväll om han hade åkt med tåget då). Han betyder så otroligt mycket för mig och jag saknar alltid honom så mycket när jag inte får vara nära honom!
Vädret är i alla fall underbart idag, solen skiner och massa energi i luften, så jag tog min mp3a, tog på mig jacka och skor och begav mig ut. Allt var så vackert, jag saknade honom så mycket och var så trött, så jag satte mig en stund på en sten och grät. Man behöver göra det ibland för att släppa ut saker som sitter i en och tynger. Efteråt kändes livet bättre och jag gick till den gamla lekplatsen "indianbyn" och satte mig på en gunga. Började försiktigt gunga fram och tillbaka och njöt av solen och musiken. Men sen for något i mig och jag gungade så högt jag kunde!
Fortare och fortare, högre och högre tills jag med jämna mellanrum svävade en stund innan gravitationen slog tillbaka och man åkte nedåt igen. Kom att tänka på en seriestripp som jag läste för ett tag sen:
Det var verkligen så det kändes och jag fortsatte och fortsatte, men sen blev det som när man var yngre och tillslut slog kedjorna till mig hårt på armarna när de sträcktes igen efter en härlig stund av tyngdlöshet.
Betydligt lättare om sinnet vandrade jag hem igen =)
Men saknar Sigfrid väldigt väldigt mycket ändå! ♥
Funderade lite under min promenad och kom fram till att jag är väldigt långt i från vuxen, men att jag ändå var betydligt mer äldre på många sätt nu än vad jag trodde. Skapar mer och mer mitt eget liv...
Funderade även på saker som jag gjorde mycket förut som inte funkar längre. Tex har jag inte skrivit en låt på över ett år, det går bara inte. Dikter och poesi fungerar ibland, men sorg och ensamhet (som är det som skriver musiken) är inte längre en speciellt stor del av mitt sinne. Jag är trygg, oftast glad och aldrig, aldrig ensam. Det sista är något jag har förstått det senaste året. Hur långt bort en person än är, så finns de alltid där om man behöver dem.
Hade för övrigt en mycket trevlig fest igår! Skoj att träffa alla vänner igen och ha en mysig hemmakväll med alla.
Nu ska jag gå och plugga lite biologi, har trots allt biologiprov på onsdag.
Kram på er alla!
//Lovisa
Kommentarer
Postat av: Malin
Vilket mysigt inlägg! Jag gillar också att gunga och känner mig inte heller speciellt vuxen. Jag vet inte ens om jag vill bli vuxen, så mycket ansvar och saker man måste göra. Man allt har väl sina för- och nackdelar, antar jag :)
Trackback
