Att man kan älska någon så mycket!
Nu är jag nyss hemkommen efter två mycket mysiga dygn på norra Öland. Jag saknar ord, men min kärlek är djup.
Två dygn utan telefon, internet eller datorer är så avslappnande, men det går ju inte att hålla sig borta sålänge det finns i närheten. Jag känner mig i alla fall väldigt avslappnad och återhämtad. Alla timmar i Sigfrids varma famn gjorde nog sitt med.
Jag kom ner i tisdags kväll, efter att ha landat med tåget på Kalmar station och uppleva den märkliga känslan av att vara "hemlös". Det kändes som att den sista pusselbiten föll på plats där, Sigfrid är verkligen hemma och det kändes som att JAG kom hem. Ett ögonblick senare byttes känslan till saknad och sorg, när jag kom på att jag inte har något hemma i Kalmar längre, på samma sätt som Sigfrid inte har det...
Fick senare skjuts av en vän till familjen och kom efter rätt lång tids totalt resa upp till Kristinelund. Väl där blev det paj med en vacker kväll som vy. Erik, Sigfrid, jag Axel och Karin satt och njöt men till slut blev det för kallt och vi fick dra oss tillbaka. Sigfrid och jag hade det väldigt mysigt, allt känns så bra nu, och det sparades inte på tre-årsgulligullandet ;) Tänk att det är tre år sedan vårt fantastiska Korrö, när vi låg i tältet och höll om varann och jag redan från början kände mig så trygg där, i hans armar.
Nästa dag åkte Sigfrid iväg en stund och jag lekte med underbart söta Klara och Stella. Sen åkte vi iväg till blåbärsskogen där vi fick ihop några liter innan vi åkte ner till en strand som faktiskt var utan turister. När vi kom tillbaka låg stackars övergivna pojken på sängen och hade varit hemma en hel timme. Huvudvärk hade han också, så det blev en stunds mys på en filt ute i solen med korsord. Efter god mat i solskenet flöt dagen på med mer lek, bokläsning, vollyboll, frisbeegolf och jag somnade återigen trött och glad i S famn.
Nu är det dock jättesent så jag ska komma i säng. Jag skriver kanske om dagens händelser i morgon, men nu är det dags att försöka somna ensam. Jobb i morgon, lördag, söndag och måndag...
I vilket fall, dit jag ville komma med det här är att oavsett hur mitt liv ser ut så känns det just nu väldigt bra, för att jag har Sigfrid. Oavsett vad som händer, så har vi varann och därför kan vi klara vad som helst. Min kärlek blir fortfarande starkare för var som går. Tack, du underbara människa för att du har förändrat mitt liv till det jag lever nu! Tack för att du vill dela ditt liv med mig och stötta mig, hjälpa mig och älska mig. Tack för att du accepterar den jag är och älskar mig just så! Tack för att du finns!
Två dygn utan telefon, internet eller datorer är så avslappnande, men det går ju inte att hålla sig borta sålänge det finns i närheten. Jag känner mig i alla fall väldigt avslappnad och återhämtad. Alla timmar i Sigfrids varma famn gjorde nog sitt med.
Jag kom ner i tisdags kväll, efter att ha landat med tåget på Kalmar station och uppleva den märkliga känslan av att vara "hemlös". Det kändes som att den sista pusselbiten föll på plats där, Sigfrid är verkligen hemma och det kändes som att JAG kom hem. Ett ögonblick senare byttes känslan till saknad och sorg, när jag kom på att jag inte har något hemma i Kalmar längre, på samma sätt som Sigfrid inte har det...
Fick senare skjuts av en vän till familjen och kom efter rätt lång tids totalt resa upp till Kristinelund. Väl där blev det paj med en vacker kväll som vy. Erik, Sigfrid, jag Axel och Karin satt och njöt men till slut blev det för kallt och vi fick dra oss tillbaka. Sigfrid och jag hade det väldigt mysigt, allt känns så bra nu, och det sparades inte på tre-årsgulligullandet ;) Tänk att det är tre år sedan vårt fantastiska Korrö, när vi låg i tältet och höll om varann och jag redan från början kände mig så trygg där, i hans armar.
Nästa dag åkte Sigfrid iväg en stund och jag lekte med underbart söta Klara och Stella. Sen åkte vi iväg till blåbärsskogen där vi fick ihop några liter innan vi åkte ner till en strand som faktiskt var utan turister. När vi kom tillbaka låg stackars övergivna pojken på sängen och hade varit hemma en hel timme. Huvudvärk hade han också, så det blev en stunds mys på en filt ute i solen med korsord. Efter god mat i solskenet flöt dagen på med mer lek, bokläsning, vollyboll, frisbeegolf och jag somnade återigen trött och glad i S famn.
Nu är det dock jättesent så jag ska komma i säng. Jag skriver kanske om dagens händelser i morgon, men nu är det dags att försöka somna ensam. Jobb i morgon, lördag, söndag och måndag...
I vilket fall, dit jag ville komma med det här är att oavsett hur mitt liv ser ut så känns det just nu väldigt bra, för att jag har Sigfrid. Oavsett vad som händer, så har vi varann och därför kan vi klara vad som helst. Min kärlek blir fortfarande starkare för var som går. Tack, du underbara människa för att du har förändrat mitt liv till det jag lever nu! Tack för att du vill dela ditt liv med mig och stötta mig, hjälpa mig och älska mig. Tack för att du accepterar den jag är och älskar mig just så! Tack för att du finns!
Kommentarer
Trackback
