Lovisas egna blogg

i morgon är det två veckor tills han åker. Jag börjar bli orolig och framför allt ser jag inte fram emot den dagen. Jag är lättretlig, svajig i humöret och har svårt att koncentrera mig. Det skar i hjärtat när jag vaknade inatt och såg honom ligga där bredvid mig. Jag låg så länge, länge och bara tittade på honom och tänkte på hur han snart kommer vara försvunnen, att det snart kommer dröja länge innan jag får ligga så med honom igen.

Jag vill inte åka härifrån. Jag vill tillbringa varje möjlig minut och sekund med honom. Jag vill inte behöva tänka på massa saker som projektarbeten och labbrapporter utan koncentrera mig till 100% på bara honom. Jag vill titta på film i hans armar, jag vill glida mellan sömn och vakenhet i hans famn, jag vill vara nära honom så mycket jag kan!

"Det ska bli skönt att koma iväg nu, få lite omväxling, göra något annat" satte djupa ledsna spår i mig. Jag tog åt mig, även om jag gissar att det är vardagen som börjar bli tråkig för honom. Vem vet, det kanske blir ännu bättre mellan oss när jag inte längre är vardag, när ett kort samtal kan ses som en lyx och det inte är möjligt att meddela sig när man vill.

Nu har tillslut verkligheten hunnit ikapp, nu är det inte "lång tid kvar" tills han ska åka, nu är det bara 15 dagar.