Livet rullar på
Vissa trådar ordnar upp sig, andra känns bara förvirrade. DS-möte på torsdag, där kommer nog några saker lösa sig.
Snön är bort, det är jag ledsen för, saknar ljuset och den underbara helgen med Söt.
Ja, jag saknar Söt som bara den! Riktigt galet mycket! Oavsätt vad som händer måste jag få träffa honom nästa helg.
Jul verkar i alla fall ha löst sig, det är skönt.
Nu ska jag lägga mig.
Snön är bort, det är jag ledsen för, saknar ljuset och den underbara helgen med Söt.
Ja, jag saknar Söt som bara den! Riktigt galet mycket! Oavsätt vad som händer måste jag få träffa honom nästa helg.
Jul verkar i alla fall ha löst sig, det är skönt.
Nu ska jag lägga mig.
Jag är så arg...
Jag är så arg att jag kan gråta. Jag är så arg att jag kan skrika. Jag vet inte vad jag ska ta mig till.
Vill ha fredag idag. Jag vill flytta härifrån. Jag vill strunta i allt där man kan bli sårad eller trampad på.
Jag vill bort där jag inte behöver bry mig.
Jag vill sitta på tåget och veta att jag snart är i hans famn.
Jag vill fly.
Vill ha fredag idag. Jag vill flytta härifrån. Jag vill strunta i allt där man kan bli sårad eller trampad på.
Jag vill bort där jag inte behöver bry mig.
Jag vill sitta på tåget och veta att jag snart är i hans famn.
Jag vill fly.
Jäkla förvirrade liv...
Ibland blir jag så trött på alla förbannade val man måste göra. Jag vill bara gömma mig i Sigfrids famn där inga bekymmer finns. Känslorna rycks ihop och pressas ut och sen ihop igen för att slå till med full kraft genom en explosion när mitt försvar sänks. Det kan vara trötthet, eller att jag inte har fått tillräckligt med mat (som idag när man går på mässa och inte hinner/kan äta, glömde plånboken). Det kan vara en dag när något får mig på dåligt humör, en småsak kan få droppen att rinna över och då svallar alla känslor fram.
Jag bekymrar mig inte över Sigfrids segling, den existerar inte. Men när jag tänker på det är det inte min student utan honom jag tänker på. Det är alla kvällar som den här, när mina tårar inte kan torkas av hans varma röst i telefonen. Jag tänker på alla kyssar jag missar. Men mest tänker jag inte på det alls, det finns inte, han ska inte göra det... Planerna finns fram till februari, sen är det tomt och sen är det sommar, i alla fall i mitt huvud...
Sen blir jag så rädd, nu när vi har så mycket planer, vad händer? Vad händer om någon av oss plötsligt tappar känslorna? Det är värsta tänkbara scenariot i mitt liv just, jag älskar honom så mycket och skulle aldrig förlåta mig själv om jag tappade mina känslor för honom. Likadant vet jag inte vad jag skulle göra om det hände honom. Eller jag vet nog vad som skulle hända, men jag vill det inte.
"Every step that you take
Could be your biggest mistake
It could bend or it could break
But that's the risk that you take
What if you should decide
That you don't want me there in your life.
That you don't want me there by your side..."
Och vad vill jag i mitt liv? Efter vår resa, vad ska jag göra då? Hittade lite intressanta saker på mässan vi var på idag. Kiropraktor eller naprapat låter intressant. Jag jobbar med friska människor och för göra något jag blir glad av, nämligen massera och att hjälpa människor. Det är dessutom ett praktiskt arbete, men det rä en fördel att man har gått natur som jag har gjort. Jag vet dock inte riktigt hur det är med efterfrågan, eller vad lönerna ligger på och om man måste bo på någon speciell plats. Utbildningen kostar bara så mycket! Med litteratur och fyra års studier går det på 368 000! Jag har inte en aning om vad andra utbildningar kostar, men för mig är detta en hissnande summa just nu.
Alternativet är att bli ingenjör, högskole eller civil, har inte tänkt så långt. Men då måste jag hitta en del i det som jag känner att jag brinner för! Dock blir man ju lite ledsen när man ser de här siffrorna.
Medianinkomst i kronor 2005
Årslön 25-29 år 30-34 år 35-39 år
Män 345 000 413 000 474 000
Kvinnor 324 000 348 000 383 000
Först skiljer det 20 000 per år, för att öka till 65 000 per för att till sist nästa vara en skillnad på 100 000 om året! Visst, 27 000:- i månaden före skatt är ju inte dåligt, men jag blir så arg och trodde faktiskt att Sverige hade kommit längre...
Detta har varit en social vecka. Fredag till söndag var Sigfrid här, det gjorde mig väl att få vara i hans närhet. I måndags var jag bara i fred, vilket också var skönt. Sen i tisdags var det ds-möte, kändes som om vi kom långt. Å andra sidan rusar den dagen emot mig då jag måste lämna över ordförandeklubban *vill inte* . Från Växjö for jag till Alvesta för att gratulera Robin på hans 19-årsdag. Det blev ett trevligt avslut på kvällen! Å andra sidan fick jag ju reda på att han flyttar långt långt norrut, ett beslut som den egoistiska sidan av mig inte jublar glatt över. Men man ska inte hindra kärlek!
I går träffades jag och Marika för att spela och sjunga inför fredag, det var mysigt att sitta och sjunga och prata på golvet i köket medan muffinsarna växte i ugnen. På kvällen åkte jag äntligen ut till Oskar, vi bakade lite till och sen tittade vi på film. Idag fick jag krama om Anders, det var trevligt, jag saknar att vara ute på promenad med honom i sommarsolen i Högstorp. Hoppas hans kärlekstrassel reder till sig, jag önskar dig all lycka min vän! På mässan blev det en del snack med trevligt folk, jag ser nog fram emot universitets/högskole-tiden, om jag nu kan bestämma vad jag vill göra.
När jag kom hem böev dock livet för mycket. Allt farande och flängande, trötthet efter alla intryck och för lite mat gjorde mig darrig, gråtfärdig och förvirrad. Sen jag började skriva det här inlägget har jag dock fått i mig två mackor, potatisgratäng och en stor kopp varm choklad så nu är jag mer i balans igen. Att jag snart får prata med Sigfrid igen gör saken bättre också. Som sagt, jag längtar efter muren som hans trygga armar bygger runt mig. Någon timme utan jobbiga tankar och måsten...
Frustration, förvirring, rädsla, uppgivenhet, hopp, trötthet och längtan är väl sammanfattningen. Men jag mår bra.
Jag bekymrar mig inte över Sigfrids segling, den existerar inte. Men när jag tänker på det är det inte min student utan honom jag tänker på. Det är alla kvällar som den här, när mina tårar inte kan torkas av hans varma röst i telefonen. Jag tänker på alla kyssar jag missar. Men mest tänker jag inte på det alls, det finns inte, han ska inte göra det... Planerna finns fram till februari, sen är det tomt och sen är det sommar, i alla fall i mitt huvud...
Sen blir jag så rädd, nu när vi har så mycket planer, vad händer? Vad händer om någon av oss plötsligt tappar känslorna? Det är värsta tänkbara scenariot i mitt liv just, jag älskar honom så mycket och skulle aldrig förlåta mig själv om jag tappade mina känslor för honom. Likadant vet jag inte vad jag skulle göra om det hände honom. Eller jag vet nog vad som skulle hända, men jag vill det inte.
"Every step that you take
Could be your biggest mistake
It could bend or it could break
But that's the risk that you take
What if you should decide
That you don't want me there in your life.
That you don't want me there by your side..."
Och vad vill jag i mitt liv? Efter vår resa, vad ska jag göra då? Hittade lite intressanta saker på mässan vi var på idag. Kiropraktor eller naprapat låter intressant. Jag jobbar med friska människor och för göra något jag blir glad av, nämligen massera och att hjälpa människor. Det är dessutom ett praktiskt arbete, men det rä en fördel att man har gått natur som jag har gjort. Jag vet dock inte riktigt hur det är med efterfrågan, eller vad lönerna ligger på och om man måste bo på någon speciell plats. Utbildningen kostar bara så mycket! Med litteratur och fyra års studier går det på 368 000! Jag har inte en aning om vad andra utbildningar kostar, men för mig är detta en hissnande summa just nu.
Alternativet är att bli ingenjör, högskole eller civil, har inte tänkt så långt. Men då måste jag hitta en del i det som jag känner att jag brinner för! Dock blir man ju lite ledsen när man ser de här siffrorna.
Medianinkomst i kronor 2005
Årslön 25-29 år 30-34 år 35-39 år
Män 345 000 413 000 474 000
Kvinnor 324 000 348 000 383 000
Först skiljer det 20 000 per år, för att öka till 65 000 per för att till sist nästa vara en skillnad på 100 000 om året! Visst, 27 000:- i månaden före skatt är ju inte dåligt, men jag blir så arg och trodde faktiskt att Sverige hade kommit längre...
Detta har varit en social vecka. Fredag till söndag var Sigfrid här, det gjorde mig väl att få vara i hans närhet. I måndags var jag bara i fred, vilket också var skönt. Sen i tisdags var det ds-möte, kändes som om vi kom långt. Å andra sidan rusar den dagen emot mig då jag måste lämna över ordförandeklubban *vill inte* . Från Växjö for jag till Alvesta för att gratulera Robin på hans 19-årsdag. Det blev ett trevligt avslut på kvällen! Å andra sidan fick jag ju reda på att han flyttar långt långt norrut, ett beslut som den egoistiska sidan av mig inte jublar glatt över. Men man ska inte hindra kärlek!
I går träffades jag och Marika för att spela och sjunga inför fredag, det var mysigt att sitta och sjunga och prata på golvet i köket medan muffinsarna växte i ugnen. På kvällen åkte jag äntligen ut till Oskar, vi bakade lite till och sen tittade vi på film. Idag fick jag krama om Anders, det var trevligt, jag saknar att vara ute på promenad med honom i sommarsolen i Högstorp. Hoppas hans kärlekstrassel reder till sig, jag önskar dig all lycka min vän! På mässan blev det en del snack med trevligt folk, jag ser nog fram emot universitets/högskole-tiden, om jag nu kan bestämma vad jag vill göra.
När jag kom hem böev dock livet för mycket. Allt farande och flängande, trötthet efter alla intryck och för lite mat gjorde mig darrig, gråtfärdig och förvirrad. Sen jag började skriva det här inlägget har jag dock fått i mig två mackor, potatisgratäng och en stor kopp varm choklad så nu är jag mer i balans igen. Att jag snart får prata med Sigfrid igen gör saken bättre också. Som sagt, jag längtar efter muren som hans trygga armar bygger runt mig. Någon timme utan jobbiga tankar och måsten...
Frustration, förvirring, rädsla, uppgivenhet, hopp, trötthet och längtan är väl sammanfattningen. Men jag mår bra.
Hej mitt vinterland
Frostens kalla isstjärnor har kopplat sitt vita grepp kring min tillvaro. När man vaknar på morgonen är världen vit, som om vi redan hade varit inbäddade in snöns mjuka, förlåtande täcke.
Vissa delar av mitt hjärta är iskallt, ett professionellt avståndstagande för att inte beröras illa och för att orka med. Andra delar glöder starkare än någonsin och värmer min frusna kropp. Jag vet inte vad jag hade gjort utan kärleken...
Idag är en lite läskig dag. Sista skolfotot någonsin och studentmösseutprovning! Snacka om läskigt! Nu börjar det verkligen bli på allvar. I sommar är det vi som står där framme. Det är jag och min klass! Det finns inget jag hellre önskar än att Sigfrid kan vara med, men än så länge är det bara en önskedröm. Men jag hoppas, och jag hoppas, och jag hoppas!
Jag har fått ett förslag om att åka med till båten efter studenten för att hjälpa till att segla hem den den sista biten. Det låter läskigt, jag kan ju inte segla, men samtidigt roligt att få en lightversion och inblick i hur de har haft det! Åh vad jag är rädd att förlora honom, inte att han dör eller så, utan att vi inte hittar tillbaka till varann... Det är ju trots allt väldigt, väldigt lång tid och mycket händer oss båda. Framförallt hoppas jag att om något ska hända, att båda känner samma sak, annars vet jag inte vad jag skulle ta mig till...
Och vad ska jag göra med min framtid? Jag måste snudd på börja söka jobb inför sommaren snart om det ska bli något bra. Ska vi flytta till Norge och jobba? Eller blir vi kvar här? Och hur mycket pengar behöver man om man ska göra vår resa? Vad skulle jag göra i Nya Zeeland? Plugga? Jobba?
Det finns mycket att fundera på...
Vissa delar av mitt hjärta är iskallt, ett professionellt avståndstagande för att inte beröras illa och för att orka med. Andra delar glöder starkare än någonsin och värmer min frusna kropp. Jag vet inte vad jag hade gjort utan kärleken...
Idag är en lite läskig dag. Sista skolfotot någonsin och studentmösseutprovning! Snacka om läskigt! Nu börjar det verkligen bli på allvar. I sommar är det vi som står där framme. Det är jag och min klass! Det finns inget jag hellre önskar än att Sigfrid kan vara med, men än så länge är det bara en önskedröm. Men jag hoppas, och jag hoppas, och jag hoppas!
Jag har fått ett förslag om att åka med till båten efter studenten för att hjälpa till att segla hem den den sista biten. Det låter läskigt, jag kan ju inte segla, men samtidigt roligt att få en lightversion och inblick i hur de har haft det! Åh vad jag är rädd att förlora honom, inte att han dör eller så, utan att vi inte hittar tillbaka till varann... Det är ju trots allt väldigt, väldigt lång tid och mycket händer oss båda. Framförallt hoppas jag att om något ska hända, att båda känner samma sak, annars vet jag inte vad jag skulle ta mig till...
Och vad ska jag göra med min framtid? Jag måste snudd på börja söka jobb inför sommaren snart om det ska bli något bra. Ska vi flytta till Norge och jobba? Eller blir vi kvar här? Och hur mycket pengar behöver man om man ska göra vår resa? Vad skulle jag göra i Nya Zeeland? Plugga? Jobba?
Det finns mycket att fundera på...
