Lovisas egna blogg

Den senaste tiden har varit enormt pressande, fysiskt och psykiskt och för att hinna ikapp mig själv drar jag iväg till vår stuga i skogarna i södra småland. Där ska jag i lugn och ro läsa skönlitteratur, bada fotbad, ta iskalla midnattsdopp, laga/äta god mat och allmänt njuta. Det går kanske att nå mig på telefonen, internet kan finnas ibland, men vet inte om jag kopplar upp mig. Jag vet inte heller när jag kommer hem. Ta hand om er alla så får vi se när vi ses!

//Lovisa

Jag jobbar just nu på ett inlägg om studentdagen, men det är rätt känslosamt, och jag vill gärna få med alla känslor som strömmade så jag låter det ta den tid det tar.

Men för att ni ska veta att jag lever tänkte jag skriva ett litet inlägg idag. Dagens känslor är tomt. Allt känns tomt. Det är så mycket som har försvunnit ut mitt liv så snabbt att det bara känns tomt. Skolan (åh vad jag redan saknar er NV06!), musikskolan, Sigfrid som är iväg och seglar igen, vännerna från festen... Jag kan inte längre säga att jag är student, jag menar, det här kan ju knappt ens räknas som sommarlov när jag ska jobba och inte börjar plugga till hösten igen. Något som var riktigt jobbigt var att rensa sin FC... En FC som har varit en bit av mitt liv sen 4:an. Jag har lagt allt i en mapp som jag ska gå igenom så småning om...

Studentmössan ligger på skrivbordet och återigen är den en viss källa av ångest. Jag vet inte om jag vill springa på massa andra studenter i veckan, jag kommer bara sakna min. När vi stog i hallen och kramades och väntade på att få springa ut...
Åh, jag saknar den dagen.

I morgon är första dagen på jobbet. Tisdag jobbar jag med. Onsdag kväll ska jag jobba på allsången. Måndag och torsdag är det massa studenter. ojoj, vill ner till stugan nu...

I tisdags lämnade Sigfrid Azorerna. Jag kunde inte hålla tillbaka tårarna, när jag insåg att han inte kommer vara på min student, när inte hans leende kommer lysa upp dagen om det så regnar. När jag inte skulle få höra av honom på många dagar igen... Lip, lip, lip... Han ringde igen, när de väl var ute på havet. Då mådde han inte bra och sa så många söta saker att jag inte kunde hålla tillbaka tårarna igen. Lip, lip lip...

På natten fick jag ett sms, de var tvungna att vända, då det återigen läckte ur sötvattenstanken. Lite lip, nu skulle det ju dröja ännu längre innan han kommer hem!

Återseendet var skönt, men förvirrat. Mitt huvud var ju inställt på att han skulle vara borta nu? Jag hade ju redan tagit adjö av mitt hjärta för ett tag...

Idag lipade jag när vi sa hej då igen. Jag lipade när mina tretton år på musikskolan var slut. Jag lipade när Sigfrid ringde igen för att fråga hur allt hade gått...

I morgon kommer jag lipa tills tårarna tar slut.... I MORGON TAR JAG STUDENTEN!