Lovisas egna blogg

Idag har jag varit pysslig och planterat rädisor, morötter, tomater och tre sorters sallad. Det väckte härliga minnen från när jag och pappa för länge sedan planterade varje vår ute i landet. En trygghet föll över mig och jag mådde riktigt bra ute i det varma växthuset där jag höll till. Jag kommer ta väl hand om mina små skyddlingar!

Tyvärr är det annars rättså jobbigt idag. Det har fortfarande inte regnat och vi har sjukt höga halter av allt pollen! Dessutom är det kvavt som bara den, så jag blev andfådd bara av att gå mellan växthuset och vattenkranen.

Även andra saker gör dagen jobbig... Men nu ska jag försöka tänka positivt istället...

Hoppas att mina små plantor växter fint! =D

Skedde igår på en mycket härlig DSS! Bastu, bad, grillning, kletiga marshmallows och massa härliga människor i en härlig blandning! Massa nya inspiration och nya vänner och solsken, kan det bli bättre? Då spelar det ingen roll att jag dog lite när jag doppade mig, det var i alla fall varmt och gott i bastun sen =)

Nu är jag så trött att jag nog kommer somna!

8.00 Kemiprov
11.10 Sånglektion
11.30 Fiollektion
12.05 Lunch
12.20 Historiaprov
13.30 Spelning på församlingshemmet (som jag fick reda på om idag!)
17.00 DS-möte
20.00 Död

Men det kommer vara skönt när det är över!

Om en vecka och fem dagar åker vi till Cern. Då har jag gjort ett kemiprov och ett historiaprov, som är nu på torsdag. Jag hatar kemin just nu, det är så svårt att hitta motivation att sätta sig och plugga. Det är svårt att hitta motivation till det mesta just nu. Jag sover dåligt, jag känner varken hunger eller har aptiti och pollenet gör mig riktigt trött. Och då har inte explosionen av björk kommit än, men om några dagar kommer även den att slå ut och jag kommer bli fullständigt död.

Humöret åker upp och ner som välrdens berg och dalbana. Gissar att det hänger ihop med tröttheten. Mitt rum är fortfarande kaos, även om skrivbordet ser rätt okej ut, sånär som på den gigantiska trave skolböcker som pryder ena hörnet.

Samtidigt som jag pluggar all min lediga tid ställer folk höga krav på mig, jag ska göra det, eller hinna med det, eller kämpa lite mer för att bli lite bättre. TÄNK OM JAG INTE ORKAR?!

Men som sagt, en vecka och fem dagar till Cern, 6 veckor och 3 dagar till studenten.

Jag måste säga att jag hade ett trevligt påsklov, det är en vecka sedan jag skrev sist. Tyvärr har man som vanligt gjort för lite plugg, men eftersom vi hjälpte mormor och morfar med flytten i helgen känns det ändå rätt legitimerat. Min projektredovisning är i alla fall färdig, men lite andra saker har fått kliva åt sidan för det.

Studentklänningen är inhandlad nu med. Jag skiter i om någon annan har en likadan, det är ju mig och inte så mycket min klänning folk ska titta på. Jag är rätt så nöjd med att jag fick tag i den tillslut =)

Morfar blev dålig igen i helgen och i söndags lades han in på sjukhuset igen. De tror att han har lunginflammation igen, men vet inte om det är den gamla eller en ny. Det var så hemskt att se morfar så liten och ledsen, det går inte riktigt ihop med hans lilla flickas bild av honom.

Nehepp, nu ska jag bara finputsa designen av min projektredovisning!

... Skriva om det. Jag känner mig fånig, de två andras respektive mår säkert inte som jag. Så nu slutar jag skriva om det.

För er som har spotify, här är listan som rullar hos mig just nu!

http://open.spotify.com/user/liniathia/playlist/3JAv3oUciEHhcjeRweSp0p

19 inlägg har det blivit sen förra tisdagen då han åkte (20 med det här). Kortare, längre, djupa tankar och strunt har trillat ur mig i en salig blandning, eftersom det är just så jag har mått. Jag har gråtit, skrattat, varit deppig, förvirrad, stressad, olycklig, lycklig och konstant trött. Hela tiden på helspänn, vaktande och kollande möjliga kommunikationsmedel i väntan på livstecken. Man kan minst sagt säga att jag har blivit beroende av honom de här åren vi har spenderat tillsammans och jag är lika upptrissad som en kedjerökare utan cigg med återkommande hjärtklappning, besvär med att hålla mig lugn och problem att genomföra de basala uppgifterna som att få i mig mat och att sova.

Jag tror det här är nyttigt för mig. Tårarna rensar i alla fall ögonen på pollen och jag har börjat missbruka annat, till exempel musik som passar min sinnesstämning (Lily Allen framför allt), frukt och träning (vilket inte är så bra eftersom jag just nu har massa pollenallergi).

Jag hoppas bara inte att det sätter sådana spår i mig att jag kommer ha svårt att ta honom tillbaka när han kommer hem, men det tror jag verkligen inte. Som den missbrukare jag är kommer jag trilla dit för honom igen så fort jag får en chans.

Jag har överlevt en vecka, bara elva kvar.

Igår satt jag och väntade hela kvällen på helspänn och varje gång någon loggade in på skype flög jag till skärmen för att kolla! Vid 22.50 var jag så trött att jag inte orkade hålla mig vaken och 22.53 stängde jag av datorn.

23.00 loggade Sigfrid in.

Snacka om o-timing!

Jaja, jag fick i alla fall ett mejl från honom, men det ersätter ju inte direkt ett samtal.

Nu ska jag äta frukost och börja en ny dag.

För en vecka sedan låg du och grät med mig. För en vecka sedan trodde jag inte att jag skulle släppa taget om dig nästa morgon. För en vecka sedan trodde jag att jag inte skulle överleva en vecka...

*Tågen utanför Vattentorget
*Ekologiska mjölken i affären
*Min morgonrock
*Min säng
*EVE
*All musik
*Mig själv

Listan kan göras oändlig, men jag tänker i alla fall på dig jämt!

Nu har de första vitsipporna börjat leta sig upp ur marken utanför vårt hus. Snart kommer det se ut såhär igen:


Bild tagen förra våren av mig själv

Jag ville så gärna ströva runt i parken med Sigfrid vid min sida, samtidigt som doften av vår är snudd på bedövande. Jag ville ligga bredvid dig på mitt hemliga ställe, på marken med vitsippor runt omkring oss medan solen värmer sådär skönt som den bara gör på våren.

Alla fåglar flyger två och två, alla går hand i hand på stan, love is in the air överlag och jag känner mig väldigt ensam...

Idag har vi gjort ölköp med UNF Kronoberg. Det gick betydligt bättre för butikerna den här gången, men fortfarande fick vi ut på en del av butikerna.

Jag ska sätta mig och renskriva rapporterna och ringa runt till olika media runt omkring. Det vore roligt om det publicerade även dessa förhållandevis god nyheter!

Ikväll ska jag måla och sakna Sigfrid, vilket jag redan gör. Vill så gärna prata en sväng med honom idag, precis som igår. Annars är jag mest bara trött...

Jag lyssnar på Lily Allen just nu, väldigt skön musik!

Som sagt, trött, emn ska försöka ta tag i livet nu så jag slipper göra det i morgon!

Kram till er alla som hjälper mig och stöttar mig, genom att ringa, skriva eller bara finnas där för mig!

Och en miljard kyssar till Sigfrid!

---

Uppdatering: P4 Kronoberg ska antagligen göra reportage med mig i morgon och flera tidningar har nappat.

Vi fick ut på 6 av 26 butiker, vilket ger 23% medan vi fick ut på 42% sist. Alltså nästan en halvering.

Det var roligt att vara mötespresidium med dig!

Med visst vemod lämnade jag igår över ordförandeposten i distriktsstyrelsen till John. Det här har varit en av de roligaste sakerna jag har gjort inom UNF och jag har lärt mig väldigt mycket och träffat otroligt många härliga människor!

Eftersom jag oavsett vad som händer inte kommer stanna i Alvesta till nästa vår slutade jag därför som ordförande och i helgen valdes John. Jag önskar honom lycka till och hoppas att han kommer ha lika kul som jag har haft och att han kommer finna mer stöd än vad jag fick när jag hamnade i den situationen.

Och som Oskar sa, det öppnar för nya äventyr!

... ligga och gråta medan någon kramar om mig och bara finns där utan att behovet att prata måste vara där.

Jag saknar Sigfrid så att det gör ont i hela mig och jag är så trött att jag lipar ostoppbart.

Så idag ska projektarbetet in, vilket är skönt eftersom det har varit så påverkande för hur jag har mått den senaste tiden. Trots att jag har varit ute i god tid har jag känt mig stressad av det och det har inte varit roligt. Men idag blir jag alltså av med dig, skönt värre!

Igår natt lyckades jag och Sigfrid som sagt Skypa. Det gjorde mig så gott, var verkligen skönt att höra hans röst och att det inte var stressat eller jobbigt. Framför allt var det tre små ord som gjorde mig väldigt lycklig! Ända sedan de har åkt hade jag inte fått höra dem, men igår sa han att han saknade mig. Det var en glädje och lättnad att få höra dem och jag kände mig inte lika överflödig. När han dessutom hade varit tvungen att öppna "Kram"-kuvertet blev jag ännu mer glad. Det innebär ju att han faktiskt saknar mig!

Förut hade det känts som att det bara var jag som saknade och längtade, visst, han älskar mig, men äventyret är så spännande att han inte har tid eller behov av att sakna mig. Igår blev jag som tur väl är överbevisad.

Även om det inte var ett jättelångt samtal och det hackade och dummade dig gjorde det min natt och min dag än så länge!

Fast jag grät igår, men det var både av lycka och sorg. Lycka för att jag älskar en så vacker människa och att denna underbara person älskar mig tillbaka. Sorg för att jag inte kommer få vara honom nära på tre månader.

Jag älskar dig Sigfrid!

Nu har jag äntligen fått lite riktig kommunikation med sötnos! Det var välbehövligt! Även om det var knaggligt på det stackars trådlösa internetet var det han och hans röst! Nu kommer jag sova gott!

Jag älskar dig av hela mitt hjärta, Sigfrid!

När jag i morse precis innan skolan började kollade resedagboken såg jag att Sigfrid hade uppdaterat och jag blev glad att veta att de hade kommit fram! Och vad toppenbra att de hade trådlöst internet där! Jag räknade lite och såg att inlägget var skrivet ungefär en timme tidigare och började då tjura för att han inte hade hört av sig till mig personligen. Jag kände mig behandlad som om jag var en vän och inte hans flickvän som gått och väntat och varit orolig. Jag kollade mina mejl, han hade ju faktiskt kunnat höra av sig där istället, om man inte hade något batteri i telefonen eller så, men inget där heller.

Så jag satt och tjurade och funderade hela kemilektionen och på cykeln på väg hem.

När jag kom hem såg jag att jag hade fått ett mejl och när jag kollade var det från Sigfrid. Det var skickat fem minuter efter att jag hade gått från datorn i skolan och han berättade att de knappt hade någon mobiltäckning men att det fanns trådlöst internet och han bara ville höra av sig och att säga att han älskar mig och att allt hade gått bra.

Tror ni jag skäms nu?

att inte prata med honom. För hans del händer det ju saker hela tiden, medan jag bara går och väntar. Det är konstigt att man känner sig så avvisad, trots att jag vet att det nog egentligen inte är så. Jag har bara förmågan att se så till vi hörs när han får bråttom med något... Lätt att känna att man inte behövs, han har ju äventyret nu...

Förlåt söt, jag saknar dig bara så mycket och jag har gått ensam här hela dagen och saknat och väntat på dig...

Jag hoppas så innerligt att ni får tag på uppkoppling så att kontakten blir lättare, annars vet jag inte vad jag ska ta mig till!

Nu gjorde jag det.

De är framme i USA i alla fall...

Idag mår magen lite bättre, men jag mår å andra sidan illa. Klumpen igår berodde nog på flera saker. Anledningen till att just nu mår rätt okej är att jag kan sörpla blåbärssoppa, det underlättar livet.

Känslan är så konstig nu. Ibland känns det rätt okej, andra sekunden känns det som att jag ska implodera och smärtan (som faktiskt blir fysisk) är snudd på outhärdlig. Jag försöker undvika att hamna där genom att duktigt göra klart mitt projektarbete. Men det lyckas inte alltid.

Att höra Sigfrids röst i morse var en befrielse. Den här gången var han inte stressad och vi pratade om det som hade gjort mig ledsen igår. När jag klev upp en halvtimme senare var jag glad och lättad.

Anledningen till att jag kan koppla bort det är att det känns så overkligt. Hela tiden har det varit lång tid kvar och nu har han helt plötsligt åkt. Antagligen är det svårt för mig att förstå därför att jag inte har fått reda på så mycket planering (om de nu har planerat så mycket?).

Solen skiner och jag har en nyckelpiga på mitt fönster