Lovisas egna blogg

Nya Zeeland är hittills fantastiskt, underbart, sagolikt och inte som något annat. Vi har upplevt en massa härliga saker, sett coola naturfenomen och vyer som fullkomligt tar andan ur en.

Men, just idag är det inte riktigt lika roligt att vara på Nya Zeeland. Jag började rätt tidigt här märka av min pollenallergi, något som lätt kunde justeras med mina mediciner, men nu blir det bara mer och mer. Jag börjar snart känna mig som jag gjorde i slutet av våren, bortsett från att jag har Sigfrid här, men just nu är jag så trött så jag vet inte vad jag ska göra. Och när man blir trött är det mycket lättare att bli ledsen.

Jag längtar hem lite, till mamma, pappa och lillebror, till fina huset, till längtan efter ljus i decembermörkret, efter kalenderljuset vi tände varje morgon ända fram till jul och mammas nervositet för att glömma det, efter chokladkalendrar med sliskig billig choklad, efter min säng, efter obegränsat snabb internet, efter luciaträningar, efter den där första snön som kommer som en välsignelse efter en lång, mörk, regnig period, efter julklappsstressen och lyckan när man hittar den där perfekta julklappen till lillebror, efter vännerna, efter mormor och morfar, efter att längta efter sommaren, efter att få klä sig i varma, tjocka kläder och mysa framför kaminen med en bra bok och en kopp te.
Som ni ser finns det mycket man tar för givet men som man verkligen saknar när man är iväg. Och tro mig, det är inte samma sak att sjunga luciasånger i 25 grader plus och solsken.

Men efter sommar kommer vår, hemma, i Sverige.